Det här med mobbning är ju ett stort samtalsämne i bloggvärlden just nu. Jag tror att de flesta faktiskt har råkat ut för någon slags mobbning, förnedring eller kränkning. Oavsett hur man ser ut, rik eller fattig, känd eller okänd -Alla har vi fått oss några kängor, och jag tror inte att det någonsin kommer ändras hur gammal man än blir. Det kommer alltid att finnas människor som inte tycker om en på ett eller annat sätt, eller negativa människor överlag. Mänskligheten ser ut så, och faktiskt även djurvärlden. Det viktiga är vad man tycker om sig själv!
Jag kommer ihåg i högstadiet, då började jag få mina stora höfter medans många andra jämnåriga tjejer fortfarande var pinnsmala. Jag kunde ofta höra "fan vad fet röv" och liknande, vilket gjorde det snabbt till mitt stora komplex som jag än idag kan ha problem med. Ett annat scenario var i matsalen när jag var påväg förbi bordet som "de coola" satt vid, en av killarna sa något nedlåtande om mig (uppenbarligen) var på en tjej säger att jag var modell. Han säger då "är hon modell?!..." och gör en äcklad min. Jag har även blivit kallad för att se ut som en "rysk hora" av en tjej, vilket är lite komiskt nu i efterhand. Jag hade helt vanliga kläder, använde bara mascara, håret uppsatt och gjorde aldrig särskilt mycket väsen av mig. Vad som var speciellt ryskt eller horigt med det vet jag inte?
Människor och hobbies som man tycker om behövs!
Alla dessa sakerna gjorde såklart ont att höra just då, särskilt i den åldern då man är som mest osäker. Men idag är det mest historia, tråkigt att inte ha roliga minnen från skolan men skolan var heller aldrig något för mig. Jag vill hellre ha roliga minnen från saker jag tycker om och med människor jag trivs bland! Självkänslan och förtroendet tog lång tid att bygga upp, och det är färskvaror så det är inte ofta man kan vara "on top of the world" på alla punkter. Men jag tycker att jag har fått en relativt bra grund att stå på.
Idag tycker jag själv att jag ser bra ut för det mesta, och jag vet att många andra också tycker det. Ibland gillar jag inte min näsa, ibland gillar jag inte mina höfter -Men jag överlever det trots allt och det är faktiskt ingen i omgivningen som har påpekat att de har något problem med dem heller. Oftast är det vi själva som är våra största kritiker. Jag vet vad jag är bra på och vad jag behöver bli bättre på, jag vet hur jag är och fungerar helt enkelt. Jag tror det är lättare att "bli sig själv" när man slutat skolan på ett sätt, då stuvas man inte ihop med 20 andra tonåringar och lärare -Man får fria tyglar till att lära känna sig själv och omge sig med personer man tycker om -Folk som tror på en är ju faktiskt också en stor bidragande faktor till att man mår bättre..
Något jag beundrar är vissa kvinnor som är så självsäkra och lugna i sig själva, att de får en speciell aura som kan stoppa upp ett helt rum fullt med människor. De behöver inte vara de snyggaste i rummet, men de "äger" ändå allas uppmärksamhet. De behöver inte spela någon dem inte är och koncentrerar sig hellre på att se till så att andra har det bra. Det är power enligt mig och det är något som jag försöker sträva efter -Att stråla på insidan, för då strålar man på utsidan också. Det är verkligen så, man måste gilla sig själv innan andra kan göra det. Är det något som "gnager på dig", något jobbigt som inte känns bra, ta tag i det och ändra på det så kommer livet kännas mycket lättare och roligare.
Har ni råkat ut för något i skolan? Har ni bra självförtroende?
