En av många bra kommentarer i tråden!

Hittade en mycket intressant tråd på Tidningen Ridsport's forum. Den handlade om hurvida LC ska ses som en nybörjarklass eller som "uppvärmningsklass" för dem ekipage som egentligen tävlar mycket högre än så? Ni hittar tråden HÄR.

Detta är något som jag reagerar väldigt ofta på när jag är ute på dressyrtävlingar.
Det är knappt så att man ens vågar visa sig på framridningsbanan till så lätta klasser som LC, när man ser "alla" långbenta Totilas-liknande, supersnygga och skitduktiga hästar som seglar runt där inne. Visst finns det oftast fler ekipage som jag, kanske rent av nybörjare men framförallt hobbyryttare på "vanliga" hästar -MEN det är ju aldrig någon av oss som kan mäta oss inne på banan med ett LA-ekipage. Som det ser ut idag så måste man ligga på kring 70% för att ha en chans i dessa lätta klasser, vilket innebär att man i princip får vänta flera år innan man är så duktig och när man är så duktig så kommer man ju själv att vara en av dem ekipagen som LC-ryttarna stör sig på?... PLUS att har man en "alldaglig" häst så kan man aldrig komma upp i dem procenten oavsett, så är det bara. Jag ser inte riktigt logiken som det ser ut nu?


Ibland känns det som att man inte skulle bli förvånad om även Totilas skulle dyka upp en dag och rida fram till LC-klassen... :p

 Självklart måste duktigare ekipage få ha någon klass att värma upp i, och som det ser ut idag så måste dem välja LC -Alltså är det själva klasserna som det är "fel" på. Jag har för mig att det faktiskt har varit uppe i diskussion om att "dela" klasserna, dvs. så att det finns en LC för oss nybörjare/hobby-ekipage, och en LC som man blir uppklassad till när man har fått ett visst procent. Detta tror jag verkligen hade varit en bra idé! På så sätt hade det blivit mer "jämställt" och man hade sluppit bli jämförd med ekipage som är way out of our league, alla hade blivit nöjda och glada. För för mig så är LC en nybörjarklass där man ska få en trevlig start i sin "dressyrkarriär", inte behöva känna sig som om man har hamnat helt fel. Sen kommer det visst alltid att finnas tuffa konkurrenter, men jag tycker att det ska vara på lika villkor och förutsättningar.

Vad betyder en LC (dressyr) för dig? Vad tror du om klassuppdelning?

Har ni någonsin tänkt på att medvetet "ge upp"? Att bara flyta med strömmen och låta saker ske som det sker och ta beslut efterhand. Läste i en gammal Cosmopolitan igårkväll, som jag alltid brukar göra innan jag ska sova, där det fanns en artikel som handlade om just det här.

Jag är en person som gärna tänker och planerar i förväg, alltid med allting. Särskilt vad gäller hästarna. Sätter upp stora mål, "nästa år ska jag tävla si och så högt med framgång, blablabla" och jag vet att många andra hästtjejer är exakt likadana. Stora drömmar. Men vad händer om vi bara slappnar av och lever dag för dag? Jag tror att vi hade fått en bättre relation till hästen, vi hade kunnat njuta mer av de där SMÅ framstegen och varit mer positiva och välmående i allmänhet. För av egen erfarenhet så vet jag att man blir frånvarande och stressad av att tänka för långt i förväg, minsta lilla felsteg från planen gör att man blir jättebesviken och irriterad. Av samma erfarenhet så vet jag att, otroligt nog, dem få gångerna jag har "gett upp" och bara skitit i alla tävlingskrav och liknande -Det är faktiskt dem gångerna som jag har sett oss göra flest framsteg!


En spontan hoppträning eller kul uteritt á la ponnytiden gör mig alltid på gladare och positivare humör än något som jag planerat i veckor och "måste" göra

Visst är mål bra att ha för att veta var man vill komma, men kanske man bör tänka på att sätta ytterst få och små mål som inte kan trigga igång girigheten på oss och få oss att bli okänsliga för våra hästar. Sikta på att komma till det stora målet när du är redo, inte bestämt säga att du måste vara redo inom ett par månader. Yes, tyvärr är det lättare att säga än att göra men i alla fall jag ska försöka bli mer medveten om nu:et och bara rida för att det är kul och för att jag vill, sluta sätta upp alla dessa tidsgränser och krav. Ni borde också testa, det skadar aldrig att försöka. En solig höstdag är som gjord för extra mys med hästen!

PS. Kan tillägga att jag tror att detta gäller för ALLT i livet, oavsett om det är hästar, jobb eller något annat. Att försöka för mycket gör en spänd och att man får lite "tunnelseende". Tar man allt efterhand som det dyker upp så tror jag att man blir mer öppen för förslag och nya möjligheter, avslappnad (vilket bidrar till att det går bättre på hästryggen) och positiv. Vad tror ni?

LÖRDAG (IDAG)-SÖNDAG: Rida ut kravlöst, låta honom springa av sig energi och bara ha kul!

MÅNDAG-TISDAG: Tage blir vaccinerad och får nya skor under måndag och tisdag, så några dagar framöver kommer vi att ta längre skritt och travpass med mycket uppmjukning. Dem får ju inte lov att anstränga sig så att dem blir svettiga dagarna efter att dem fått sprutan. Därefter kör vi på som vanligt!

Nästa vecka ska vi hinna klippa honom dessutom! Jag sa att han såg ut som en teddybjörn för några veckor sedan, men det var nog till överdrift för NU är han verkligen en teddybjörn! Jag hatar verkligen när vinterpälsen börjar komma för jag tycker att hästarna blir så "nakna" och fula när dem är klippta, likväl som jag tycker att det ser fult ut med tjock lurvpäls. Hur som helst så behöver Tage klippas, annars svettas han för mycket under träning. Vår klippmaskin är ju inte precis den modernaste sorten så det är kanske därför som det inte blir så fin klippning?...



Hur gör ni med täcke på era klippta hästar under vintern? Det är så kluvna åsikter. Vissa säger att hästen klarar sig bra med bara ett vintertäcke och att man annars förstör hästens pälsproduktion, medans vissa tycker att man ska lägga på minst 2 tjocka täcken + ett halstäcke för att hästen inte ska frysa. Jag kan säga att jag förr tillhörde den första gruppen, men nu när jag har klena Tage så börjar jag fundera på det andra alternativet... Han blev ju så smal förra vintern så jag vill inte att han ska behöva frysa och använda sitt fettlager i onödan. Dock tycker jag att det verkar jobbigt med 2 täcken, det understa verkar alltid vilja kasa bakåt och klämma. Typ som att ha ett par trosor som skär in under skinnyjeans, inte skönt. Hm...

T.o.m. de allra bästa måste ju få svackor ibland?!...

Jag tror att alla ryttare råkar ut för lite motivationsproblem några gånger om året, men det visar sig på olika sätt och vi hanterar det olika. Ofta tycker jag att det är vid samma tidpunkter på året som problemen dyker upp dessutom. För mig har det alltid varit de första veckorna då hästarna flyttats ner på betet, samt de första veckorna då skolan har börjat och vädret börjar förändras till typisk höst. Med det sagt så kanske ni förstår att jag just nu har lite problem med motivationen.

När jag tappar motivationen så handlar det ofta om att jag tappar min röda tråd i ridningen, jag känner mig förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska rida eller vad jag ska göra. Min motivation påverkas ganska mycket av vädret, det är alltid vid väderomställningarna som jag känner mig lite orkeslös. Än har jag inte lyckats hitta någon bot på mina "stora" motivationssvackor. Däremot när det är lite mindre, t.ex. om det gått dåligt med ridningen några dagar, så brukar jag ALLTID kunna peppa upp mig själv igen genom att läsa någon bra ridbok och kolla på någon intressant ridfilm. Hämta lite inspiration helt enkelt! Jag gillar dessutom att känna mig fin och prydlig, så vid dessa tillfällen brukar jag vårda Tage extra mycket, hålla utrustningen ren och fin, matcha extra mycket och kanske rent av shoppa lite nya och fräscha saker!

Brukar ni hamna i motivationssvackor då och då? Vilka är era absolut BÄSTA tips för att känna er tipp-topp igen?

Nu har det dykt upp lite nya doping och karenslistor gällande fodertillskott (läs HÄR), självklart är dem redan omdiskuterade på olika hemsidor (läs bl.a. HÄR). Jag ska ge er min syn på saken, men först kan ni börja med att läsa tre bra vinklingar från Tidningen Ridsports debattsida:

Jag kan inte riktigt bestämma mig vilken sida jag tillhör -JA, vi vill få en ren och rättvis sport men NEJ, inte med bekostnad av sämre hästar. Såklart ska inte en häst som vanligtvis tävlar svår klass bli en tråkig sömngångare bara för att man slutar med ett tillskott (då är det nog ganska grov doping som man sysslar med), men samtidigt kan man inte blunda för att dagens hästar håller ett helt annat tempo, det ställs högre krav på dem snabbare och dem presterar mycket mer tekniska saker -Än vad hästar förr gjorde. Dessutom är dagens hästar betydligt ädlare och bräckligare än förr. Det är inte så konstigt att hästarna idag behöver äta tillskott tycker jag! Antingen får man släppa lite på dopingreglerna, eller så får man helt enkelt börja avla för hållbarare hästar och ta det lite lugnare med alla krav som ställs på dagens unga hästar.

Oavsett så tycker jag att det här med doping börjar gå lite väl utanför gränserna nu, det är så överanalyserat att det börjar bli flummigt och luddigt! Det sjukaste jag har läst änsålänge är att det klassas som doping när man svalkar hästens ben med vatten, och det är doping att ge hästen lätt massage. "Tyvärr" hade dem ju inte hittat något som kan bevisa att man gjort dessa saker än och därför har dem inte kunnat sätta någon karens. WHAT?! Här tycker att det här med dopingreglerna börjar gå ut över hästens välbefinnande. Man måste väl få sköta om sin häst på bästa sätt? Gör man inte det så kan den ju inte förväntas prestera några toppresultat. Att vattna hästens ben är väl något som dem flesta ryttare gör, vare sig dem är amatörer eller proffsryttare. Vatten är något av det naturligaste vi har så varför i hela friden skulle det vara doping?!


Sara Henrietta är bara en av flera ryttare som fällts för doping de senaste åren...

Även det här med dopingtesterna tycker jag börjar gå överstyr, dem är så känsliga så att dem nästan gör utslag på sig själv. Jag vet tävlingsryttare som inte ens vågar låta någon röra deras hästar med risk av att det kanske finns någon liten smink eller hudkrämsrest som senare kan ge utslag på en viktig tävling. Det är också sjukt, man måste ju kunna röra sig bland sina hästar? Jag är inte så insatt i hur själva testerna går till och hur mycket (lite) som krävs för att det ska ge utslag på testerna -Utan att veta det så säger jag att dem borde sätta någon gräns där testen ger utslag för onaturligt mycket dopingrester och går man över den gränsen så blir man fälld för doping. Tycker att det verkar lite väl omständigt att man knappt får lov att sköta sin häst längre...

Är ni insatta i det här med doping? Vad är eran åsikt?

Har ni läst artikeln på Tidningen Ridsport gällande förslag på regeländring om dressyrryttarnas frackar? Dem vill tillåta lite nya färger.

Själv tycker jag att det är jättebra och jättekul! Dressyren behöver showas till lite för att få mer publik. Emelie Brolin hade skrivit lite på sin blogg vad hon tyckte om det här.
Jag kan visst hålla med henne om att dressyrekipagen ska se enhetliga och eleganta ut, inte som hon skrev, komma i leopardfärgad frack. Men på sätt och vis kan jag i så fall tycka att personen som väljer att komma så "får skylla sig själv". Personen kanske tycker att det är jättesnyggt? Varför skulle den då inte få ha på sig det bara för att vissa tycker att det är "oklassiskt"? Sen om domarna kanske tycker att det ser gräsligt ut och dömmer ner poängen p.g.a. detta så är det väl inget att göra åt, antingen inser personen att han kanske får tona ner sig lite eller så fortsätter han? Det är väl upp till var och en och sätta sin gräs för vad dem tror är för mycket och vad som hade funkat, för alla har ju uppenbarligen olika smak och gränser.



Dem metallicblå frackarna som vissa hade på Falsterbo tyckte jag var väldigt fräcka! Det blev mer uppfriskande och något nytt att se på. Jag vet även att Anky och Edward Gal använder en grå och en beige frack, men även om dem står ut från mängden så vet jag inte riktigt om jag i så fall hellre hade valt en vanlig svart... Jag tycker att de färgerna ser smutsiga ut och är ännu tråkigare än svart.



Sen tror jag heller inte att någon dressyrryttare vågar komma i leopardfrack oavsett om reglerna tillåter det eller ej, dem flesta kommer nog ändå att hålla sig till det klassiska och traditionella. Jag tror definitivt att dressyren hade blivit mer spännande att kolla på om inte alla kom i samma gamla svarta utrustning! Däremot tror jag att om detta förslag går igenom, så kommer det ändå att sättas någon slags gräns för vilka färger etc. man får välja.

Vad tycker ni om förslaget? För/emot? Spännande? Vad tycker ni om dem ryttare som redan börjat sticka ut med lite annorlunda färger?

Nu när det ändå varit en livad diskussion om Tages form här på bloggen, så tänkte jag passa på att skriva en liten snutt om vad form betyder för MIG.

Jag har inte kunnat rida hästar i form förrän ca. 1-2 år sedan, främst för att jag inte förstått innebörden av att hålla ett stöd i tygeln. Många verkar tro att hästarna går sönder om dem inte går i form, vilket inte alls är sant -Det ska mycket annat till än bara hästens form för att den ska gå sönder. Just nu är det tyvärr mycket en modefluga, "man kan inte rida om inte hästen går i form" och DETTA skapar däremot skador på hästarna -Då ryttare som kanske egentligen inte har en aning om hur man får hästen i form försöker snabbfixa genom att vara hårdhänta och stumma i handen och glömmer bort att få med resten av hästens kropp. Hästen blir då stel, spänd och öm i de flesta kroppsdelar, för att inte tala om muskelfattig och ledsen.


John Whitaker får man ofta höra att han inte rider sina hästar i någon speciell form, ändå har han hållt sig på toppen i typ 30 år?

Maria Gretzer har ofta väldigt sunda och förnuftiga åsikter, bl.a. hennes senaste uttalande i Equipage ser ut såhär: "Hästen kan gå med huvudet var som helst och i vilken form som helst bara den är ärligt framme till bettet". Visste ni förresten att toppryttarna för ett antal år sedan inte heller arbetade särskilt mycket med form? Hästarna höll då för svår klass upp till 22-25 års ålder. Mest lite kul fakta, för hur skulle det vara möjligt om hästarna får jätteont av att inte arbetas i form?

Min syn på form är att det kommer när man utvecklats ett steg längre som ryttare, något som man måste vara mogen för att förstå allt vad det innebär. Lösgjordhet, eftergift, stöd, följsamhet, halvhalter, bakbensaktivitet etc. Min syn på form är också att det kommer när hästen är både fysiskt och psykiskt avslappnad, det blir som en belöning till ryttaren när han/hon har ridit korrekt. Jag vet inte om min syn på formen är slappare än vad vissa av era synsätt är, men jag är nöjd sålänge jag känner att hästen har ett bra sug på bettet och en fin rytm där man känner bakbenen -Ofta faller då huvudet ner i "rätt position". Jag är heller inte så petnoga med att hästen SKA gå som en robot med huvudet på exakt samma ställe hela tiden, jag föredrar att låta hästen vara lite friare. Går den i lite öppen form -Fine, som sagt sålänge jag inte förlorar kontakten och rytmen så gör det inget.


Välanvänt videoklipp -Men det här klippet symboliserar verkligen hur jag tycker att det ska se ut och vad jag strävar efter med mina hästar! Allting ser harmoniskt ut och hästen får gå lite friare, ryttaren är följsam.

Min ridstil har alltid gått ut på ödmjukhet, känsla, förnuft och kunskap. Jag försöker inte göra något som jag inte har kunskap för och när jag väl har kunskapen så vill jag genomföra sakerna grundligt från början till slut, inga snabbfixningar här inte! Jag låter hellre saker och ting ta tid och få dem gjorda på riktigt och bli befästa. Om man drar in hästen i form varje ridpass så kommer det aldrig att bli befäst -Du måste göra likadant och hårdare och hårdare för varje gång. Men om man däremot först lär hästen att arbeta bakifrån, sen jobbar lösgörande och låter formen komma av sig själv så kommer du behöva göra mindre och mindre "grovjobb" för varje gång eftersom hästen redan är mjuk sedan tidigare, avspänd och får chansen att arbeta med hela kroppen=nöjdare häst. Det här är mina teorier och metoder, och änsålänge har jag bara fått positiva resultat av att använda dem -Även om man får räkna med att det tar tid.

SAMMANFATTAT: Ja, jag tycker att man är en duktigARE ryttare om man kan få sin häst i form jämfört med någon som inte kan det alls. Däremot ska man göra det på rätt sätt, annars sjunker man lika snabbt i mina ögon. Helheten är också viktig för mig, ekipaget ska se följsamt och avslappnade ut -Jag ser hellre att ekipaget är utan form men samspelta än att ridningen blir hackig och hård för att ryttaren vill ha sin häst i form. Låt det ta tid, du blir i längden en duktigare ryttare genom att lära dig den långa vägen än att göra på ett snabbt men felaktigt och elakt sätt -Dessutom måste du i så fall lära om dig så småningom, så en genväg blir alltid en omväg oavsett när det kommer till ridningen.

UPDATE 18/6 kl. 10:50: Det kanske inte framgår i texten, självklart håller hästen bättre om den får arbeta i form! Det jag menade är att den inte går sönder över en dag precis, om du förövrigt rider och tränar din häst rätt så kommer formen av sig själv så småningom. Jag tycker inte att det är något man behöver stressa med och speciellt inte lägga för mycket fokus vid, fokuset ska snarare ligga på bakbenen och hur du själv rider/agerar. Formen blir liksom en självklarhet när du för övrigt gör rätt.

Vad innebär form för er? När går hästen i form enligt er? Är form ett måste för att anses som duktig i era ögon? Vad är era teorier allmänt kring formen?

Något som jag kommer ihåg att jag läst för ett antal år sedan är "fokusera på hästen, inte hindret". Något som är lättare sagt än gjort! Ofta vill man över hindren så snabbt som möjligt, det ska vara felfritt, gärna snyggt också. Dessutom är det ofta vi ryttare, och inte hästen, som jagar upp oss inför s.k. "skrämselhinder"! Det här är i alla fall vad som ofta brukar hända mig när jag är inne på banan, det blir helt enkelt för mycket "måsten" och hjärnan tilltar ur -sen fungerar inget.

Jag har tänkt på det här citatet väldigt mycket de senaste dagarna, så pass mycket att jag faktiskt provat det lite smått under ridturerna. Jag hade visserligen inga hinder uppe, men jag kan säga att det kändes fantastiskt! Bara sitta där och känna. Koncentrera dig inte på något annat än hur hästen känns, hur den går, hur den reagerar. Men framförallt; Känn efter vad det är som behövs för att få hästen att gå ännu bättre, känns den lite bakom skänkeln? Skänkla fram den. Tung i handen? Känn, och gör något åt det. Jag lovar er att det fungerar, prova!


Marcus Ehning är någon att se upp till vad gäller detta ämnet!

Det talas ju ofta om att man måste vara ett steg före hästen hela tiden, känna vad den tänker göra nästa sekund. Samtidigt måste man behålla lugnet inför ett hinder och bara invänta avsprångspunkten. En lyckad runda på hoppbanan ska se enkel ut, som om hinderna bara var några småsaker som korsade er väg. Jag tror att det här tankesättet kan hjälpa en på vägen om man använder det på rätt sätt, det gäller att hålla sig kall i huvudet men ändå vara aktiv. Att känna vad som behövs en sekund i förväg kan vara skillnaden mellan en felfri ritt eller 4 fel.

Satt nyss och funderade lite hur otroligt lätt det är att få "storhetsvansinne" när man är bloggägare, går det bra en period med många läsare etc. så vill man ofta göra allt för att inte mista dem -Fler och intressantare inlägg, nya bilder/filmer varje dag, bloggtävlingar, fixa snyggare design, redigera bilder för att dem ska passa in i inläggen. Så mycket tid man kan lägga ner, men frågan är -Vad vill man mest? Ha många bloggläsare eller spendera extra tid hos hästarna, som faktiskt kan leda till bättre resultat på tävlingar?

Egentligen är det ju ganska sjukt att bloggen kan ta så stor plats i ens liv, jag vet själv att man t.ex. gör sig extra besvär bara för att få några bilder/filmer som man kan lägga in på bloggen. När man egentligen borde lägga den där tiden på sin häst, koncentrera sig på hoppbanan eller allt vad det nu kan vara. När det går dåligt på en träning/tävling så tänker man direkt på vad man ska skriva på bloggen!

En hästbloggare som jag faktiskt har lite som "hemlig förebild" ääääär... *trumvirvel*
Jacqueline! Delvis för att hennes häst är lika gammal som Tage och vinner typ ALLT, det ger mig mycket inspiration, hopp och idéer om att Tage kan vara lika bra -Åldern är bara en siffra. Sen tycker jag att Jacqueline verkar ha ett "sunt tänkande", hon satsar på att bli bra i hästvärlden och bloggar bara när hon har tid/känner för det. Dessutom så får jag erkänna att hon och hennes Samantha finns med på min förebildslista eftersom hon galopperar väldigt mycket framåt men kan ändå svänga snävt, precis vad jag behöver lära mig... ;p

Hur mycket tid brukar ni lägga på er egen blogg/dag? Känner ni aldrig att bloggen har lite negativ effekt på själva hästlivet?...

Har suttit och kollat flera gånger på en riktigt bra träningsfilm med Kyra Kyrklund, "Form och samling" heter den och är typ från 90-talet tror jag. Hon sa något som jag faktiskt aldrig har tänkt på:

"När vi rider ska vi få hästarna att känna sig vackra, precis som när dem visar upp sig i hagen. Det är enda sättet att få en pampig men samtidigt avslappnad häst som tycker om arbetet. Vissa ryttare försöker fixera hästens huvud med hjälp av muskelstyrka, detta resulterar bara i att hästen blir motvillig och spänd"



HELT RÄTT! Det är ju faktiskt så! Frågan är hur man ska få hästen att känna sig sådär vacker som den gör tillsammans med sina hästkompisar i hagen? Kyra svarade inte riktigt ordentligt på det, bara att man var tvungen att flytta tyngdpunkten bakåt genom samling. Om jag ska svara sådär bara på känsla och utan några efterforskningar så tror jag att det handlar om att hålla hästen glad. Uppmuntra den mycket så att den känner sig duktig, blanda roligt arbete med "tråkigt" arbete (t.ex. rida ut, där kan man träna mycket dressyr samtidigt som man kan låta hästen busa lite). Då tror i alla fall jag att det är lättare att få en pampig och glad häst.

Kyra sa också att hon själv inte brydde sig om formen, det viktiga var att hästen löd och att den inte gick i framvikt/hängde i handen. Detta är helt rätt tänk, för när den svarar bra på alla hjälper och använder bakdelen så kommer ofta formen av sig själv! Måste erkänna att jag blev lite väl insnöad på att få Tage i form enda tills för två dagar sedan, ville så gärna "snabbfixa" honom lika fin som innan jag blev skadad. Nu tänker jag istället på att aktivera alla fyra benen samt att få ihop honom mer. Det senare konceptet fungerar helt klart mycket bättre, och det var bra för mig att få det bekräftat av en expert!

Jag har inte någon riktig favorit inom dressyren, särskilt inte nutidens dressyrryttare. Däremot tycker jag att Kyra har otroligt mycket man kan lära sig av, sunda åsikter som helt klart är värda att lyssna på!

Har ni någon favoritdressyrryttare? Vad är det ni gillar med den personen?

Tycker att det är lite kul, verkligen ALLA hästbloggar nuförtiden handlar om "min väg till toppen", "satsande tävlingsryttare" och allt vad det nu kan vara... :p

Satt bara och tänkte på hur få ryttare i allmänhet som verkligen blir något stort inom ridsporten, och det är trots allt ganska komiskt då att tänka på typ alla 150(?) hästbloggar som finns registrerade på Bloglovin som säger att de ska bli elitryttare?! Självklart räknat med mig själv, jag säger ju också att jag vill bli elitryttare!... Ärligt talat så vet jag att jag inte kommer bli någon "ny John Whitaker", men det är kul att drömma ibland! ;)

Sedan kan man fundera över vad elitryttare egentligen betyder? Det kan ha olika innebörd från person till person. Är elitryttare dem som tävlar i världscupen? Eller kan man klassa sig sjäv som elitryttare bara för att man rider i Elitallsvenskan som junior (hoppar då 120)? Det sistnämnda är ju i så fall inte särskilt svårt att uppnå, de flesta hästar kan hoppa 120. Jag tycker dock att det är fel, man är ingen elitryttare vid 120-höjder!

När jag tänker efter så skulle jag nog inte vilja bli en ryttare på världscupennivå, tänk er att ständigt behöva resa runt i en lastbil? Nej, jag trivs nog bättre att få hålla mig på en "fast punkt" och resa bara när jag vill. Jag vill dock fortfarande jobba med hästar!

 
Julia + Freja = The perfect matchmaking?

Min mamma kom med ett väldigt kul förslag, det är nämligen såhär att min lillasyster Julia är ganska bra med unghästar, lite bestämdare tag etc. medans jag är väldigt duktig på att "finslipa" allt till perfektion, tillsammans utgör vi den perfekta ryttaren! Därför hade det varit väldigt kul att ha ett in/tillridnings och tävlingsstall tillsammans! I mindre skara, inga "måsten" om att man måste åka till Italien nästa vecka och tävla i 3 månader vilket kostar en hel årslön, utan hålla oss till tävlingar i Skåne/Sverige, möjligtvis Danmark/Norge/Finland ibland... :) Ulrika Trägårdh's jobb är perfekt -Rider/tävlar andras hästar, oftast i unghästklasser, samt är tränare. Hon är väldigt omtyckt här i trakterna, det räcker gott och väl?! :) Jag vill nog faktiskt även ha en hästmassörsutbildning i bakfickan, tycker sånt är kul!

Vad är definitionen av "elitryttare" för er? Har ni ert drömjobb och/eller har ni några realistiska tankar på vad ni vill bli i framtiden?

Kopierat från det HÄR inlägget

Jag hittade en väldigt intressant läsarfråga/svar på Johannas blogg! Något som jag själv funderat över flera gånger. Ska man som hoppryttare använda dressyrsadel när man tränar dressyr/markarbete?

Enligt Kristian von Krusenstierna så är det bästa alternativet för hoppryttare att fortsätta rida dressyr i sin hoppsadel, fast med längre stigläder. Annars så finns risken att vi koncentrerar oss på att försöka hålla oss kvar i dressyrsadeln, istället för på ridningen. Detta tycker jag är ett väldigt insiktsfullt svar!

Som "ryttare inriktad på hoppning" är det naturligt att använda sin hoppsadel till större delen av träningen; Vi tränar ofta MARKARBETE istället för ren dressyr och vi rider ut ofta. Visst kan man göra detta i dressyrsadel, men i alla fall JAG tycker att hoppsadeln går att variera ridningen i större utsträckning på! Man har balansen rätt för att kunna galoppera snabbt vid uteritter, man har bättre position och stöd för att rida över bommar och mindre hinder såväl som för ren dressyr om man nu känner för det. Dressyrsadeln är, för mig, endast kapabel att göra en sak i: Dressyr. Eftersom vi använder vår hoppsadel till så mycket, så blir det naturligtvis en STOR omställning när man plötsligt ska sitta med långa dressyrläder, särskilt om man inte är van. Det är detta som Kristian menar med att vi kommer till att "koncentrera oss på sadeln istället för på ridningen".

Just det här med att länga stigläderna på hoppsadeln istället för att byta till en dressyrsadel, är något som även George Morris talar om i sin bok "Vinnande hoppning". Här får ni ett litet utdrag:

"För att behålla och utveckla en god sits, måste man vara samvetgrann med stiglädrens längd. Stiglädren måste avpassas för vad man gör för tillfället. En god tumregel är att mäta stiglädret inklusive stigbygeln mellan fingertopparna och armhålan innan man sitter upp."
...
"Armhålsmetoden är dock inte tillräckligt exakt för de flesta typer av ridning. En mer säker metod är att sträcka på benet när man sitter i sadeln, och låta stigbygeln hänga fritt. Var finns stigbygeln i förhållande till fotknölen? Vid dressyrridning ska stigbygeln nå under fotknälen. Vid allt annat markarbete, galopp i lägre tempo och hoppning på låga höjder, ska stigbygeln vara i höjd med fotknölens undre del. Vid hoppning av högre höjder är fotknölens övre del riktmärket. Vid snabb galopp och och hoppning över riktigt höga hinder ska den vara strax ovanför fotknölen."



Här kommer det jag är kluven till: Ska man fortsätta träna dressyr i hoppsadeln för att "man är bekväm i den" och har lärt sig hur man sitter i en sådan? Eller ska man variera med en dressyrsadel för att lära sig att rida i olika sorters sitsar?
En riktig ryttare är man ju först när man kan rida bra i alla sorters situationer och förutsättningar, men samtidigt kan det vara bra att bli riktigt, riktigt duktig i den sadeln som är ämnad för den inriktning man tillhör, i det här fallet hoppning. Jag vet dock att både mamma och min dressyrtränare Katarina kommer att undra om jag slagit huvudet om jag kommer med en hoppsadel till dressyrträningen, jag har redan provat några gånger nämligen... :p

Brukar ni hoppryttare variera mellan hopp- och dressyrsadel? Brukar ni länga stigläderna på hoppsadeln om ni INTE varierar sadeln? Brukar ni dressyrryttare variera med hoppsadel? Tycker ni det är viktigt att variera sadel/sits eller att lära sig rida alla sorters grenar i en sadel?