Jag gillar George Morris. Den amerikanska ridstilen och dess toppryttare är inget jag förespråkar, men George Morris kan jag inte låta bli att älska! Han är en typisk "gammal räv", liksom John Whitaker och Jos Lansink. Han har dessutom himla intressanta åsikter.

Jag läste den HÄR artikeln, och fastnade för dessa meningarna:

"Morris gjorde det alla tränare gör för att lösgöra hästen och han själv var en betydligt mer aktiv ryttare än vad han uppmanade sina elever att vara. Han "donkade på" och använde sitsen, rösten och händerna för att först väcka upp hästen och sedan lösgöra den, precis som vilken europeisk tränare som helst skulle göra. Det var en fröjd att se åtminstone en häst jobba på, vaken och alert med schvung i steget."

1. När jag är äldre ska jag också kunna rida så -Hoppa upp på vilken häst som helst och få den att gå som en dröm. Det är skicklighet!

2. Jag är en ganska bekväm ryttare, det är därför det oftast går bättre på träningar med tränare eftersom där ständigt finns en person som säger åt mig vad jag ska göra, så jag slipper tänka själv. Med andra ord, så fort det vankas (dressyr)arbete på banan så stänger jag av mitt huvud och har "absolut ingen aning om vad jag ska göra", trots att jag egentligen vet att hästen kanske behöver träna lösgjordheten i höger galopp lite mer. Det blir ofta att jag istället rider omkring, utan någon som helst mening.


Vill jag framåt i ridningen, eller stanna kvar på den nivå jag är nu? Valet är ganska enkelt!

Hur som helst, de här meningarna väckte mig till liv lite grann. Vill jag utvecklas med min ridning -Så måste jag våga komma ur min komfortzon och prova nya grejer! Kanske några små ändringar plötsligt kan öppna upp flera nya dörrar och möjligheter?

Jag har kommit på mig själv flera gånger med att hindra min egen utveckling eftersom jag inte vill rida med hårda hjälper, där har vi knuten på tråden!

Min tanke är: Om jag börjar våga att ta för mig på hästryggen, göra något åt problemet direkt istället för att mesrida på fyrkantsspåret i 10 varv och ändå inte få problemet mer än halvlöst. Då skulle både min ridning utvecklas, hästen bli bättre och framförallt så skulle vi få ut något av ridpassen, vilket kanske resulterar i bättre tävlingsresultat?...

 
Lite skillnad på young riderns häst och hästen som George rider... Första hästen går på bogarna, andra hästen arbetar verkligen med baken!

Om man rider aktivt redan från början av ridpasset, då kommer hästen att vara lösgjord och framme för hjälperna redan efter några minuter. Vilket betyder att man sedan kan finlira lite mer med mjuka och "osynliga" hjälper resten av passet. Hästar är vanedjur, så småningom kan man antagligen rida med nästan telepatiska hjälper och ändå få hästen att gå som en dröm eftersom den lärt sig hur saker ska utföras korrekt. Den lär sig även känna minsta lilla förändring i ryttarens position, som blir den telepatiska kommunikationen.

Självklart menar jag inte att man ska vara hård (Sparka/rycka/slå) någon som helst gång under passet, bara att man är en aktivare ryttare i form av att använda sina hjälper i precis rätt tid och i precis lagom tryck. Istället för att sväva omkring och låta hästen gå på bogarna i galoppen, kan man vara aktiv och åtgärda problemet direkt. "Dimma" eller "Klarsyn", förstår ni liknelsen? ;) Jag tror att det här hade fungerat utmärkt på samtliga av mina hästar!