PUH, vi har suttit på akuten och bara väntat i 4-5 timmar. Körde vid 18.00 och kom hem 23.30. INTE KUL! Vi blev rekommenderade att åka till akuten då foten hade börjat göra ännu ondare. Usch, det är så äckligt att det knäpper vid fotknölen, jag ryser varje gång! Hur som helst, röntgenbilderna visade ingen fraktur. Läkarna var dock lite misstänksamma ändå på att fotknölen skulle vara krossad, därför vill dem skiktröntga mig imorgon... Vi får hålla tummarna att det bara är en stukning, har verkligen inte tid med brutna ben!

Jag antar att ni är nyfikna på hur det hela gick till?

Vi har äntligen fått loss vårt släp så vi passade på att åka till klubbens ridhus för att träna lite gymnastikhoppning/hoppning inför helgens tävling. Ni anar inte hur jäkla bra det gick! Tage var underbart fin! En sådan känsla har jag aldrig upplevt på honom!



Det var en massa andra ekipage i manegen så vi byggde fram tre hinder, två relaterade längs diagonalen och en längs långsidan. Vi började med bommar och trappade upp höjden efterhand som det kändes bra för båda. Tage var riktigt mjuk och avspänd, precis så som man önskar att ha sin häst vid gymnastikhoppning! Han gick i form där han skulle, tempot var lugnt och sansat med perfekt rytm i galoppen. Det allra bästa var -VI KOM PERFEKT PÅ ALLA HINDER! 2-3 gånger kom vi konstigt på hinder, men det roligaste är att jag verkligen upptäckt vad det är för fel jag gör vid dessa tillfällen!

Om Tage t.ex. inte byter galopp där jag ville, så sitter jag och stör mig på det och glömmer totalt bort nästa hinder. DÅ kommer vi fel. Jag har upptäckt att det egentligen inte finns något som heter dålig avståndsbedömning -Bara ryttarens förmåga att lita på sig själv. Vågar man ha is i magen och vänta ut hinderna, bara ta det lugnt och ta allt som det kommer, lita på att allt löser sig. Då kommer man i princip alltid rätt!

Klart bästa hoppasset vi någonsin gjort! Min egen ridning kändes också superb idag -Stadig underdel och mer flexibel överdel. Hittade verkligen en bra sits som jag kände mig trygg med. Hade en sådan känsla -Var verkligen ett med Tage. Vågade lita på mig själv och bara flyta med i galoppen, invänta hinderna. Rolf-Göran Bengtssons ord under hans clinic, "Varför göra träningen komplicerad när den kan vara lätt", är verkligen korrekt! Ofta blir det fel när man meckar för mycket.

Vi hann inte mer än till ca. 80 cm innan vi gick omkull. Ridhusunderlaget är lite opålitligt, särskilt i hörnorna/svängar. Det översta lagret släpper liksom, så det är superlätt för hästarna att snubbla eller gå omkull om man svänger lite för snävt eller kommer lite för fort. Jag red på Tage ganska ordentligt till sista hindret på diagonalen, efter det så fick vi möte av ett annat ekipage där det blev lite förvirring om vem som skulle gå var. Jag gjorde det dumma valet att gå innanför och därmed svänga snävare, då släppte underlaget...

Det var ingen vidare läskig omkullridning, jag tycker mest synd om Tage som såg ganska förvirrad ut resten av tiden! Allt gick i slowmotion, men mitt ben hamnade under honom och det var INTE skönt kan jag säga... Jag skrittade av honom och han verkade tack och lov inte ha tagit någon skada från fallet! Tycker lite synd om honom då jag helt plötsligt fick något chockanfall och inte kunde andas, fick slänga mig av och dra av alla västar etc. Därefter blev jag hemkörd av Katarina. Inte undra på att Tage kände sig förvirrad -Först övermycket beröm för att gå så bra under passet, kort därefter övergiven av sin ryttare och snabbt utkastad i hagen av min mamma... :p Ska hoppa ut och pussa honom imorgon!

Blev så himla sur bara, jag ville avsluta detta passet! Kändes som att vi med lätthet skulle klara av en 120-bana! Hoppas, hoppas, hoppas att det bara är en stukning så att jag snabbt kan upp på hästryggen igen! Min fina Tage, jag är så nöjd med honom!